Jag blev lugn i kroppen av att sjunga

Våren 2021 upptäckte man cellförändringar i livmoderhalsen under en rutinkontroll, och läkaren bestämde i juni att snabbt sätta in strålbehandling och cytostatika istället för att operera. 

För mig som alltid varit en sådan som hellre gett mig ut på löptur än tagit smärtstillande var det omtumlande drastiskt – jag har försökt undvika mediciner om möjligt.

Men jag förstod snart att det inte fanns något annat val än att ta hjälp av den medicinska behandling som vården erbjöd.

Cytostatikan jag fick första gången på Nya Karolinska påverkade mig starkt; pulsen gick upp, synen blev suddig och jag fick yrsel.

Till slut kände jag att jag ändå behövde försöka röra på mig och inte bara ligga i sängen, så jag tog mig ut i korridoren och fick syn på ett otroligt vackert atrium. 

Pulsen gick ner. Jag blev klar i blicken. 

Känslan blev: ’Där vill jag vara.’ Jag bad en sköterska öppna och direkt när jag hade stängt dörren om mig upptäckte jag rummets akustik.

Så jag började sjunga spontant. Pulsen gick ner. Jag blev klar i blicken. Lugn i kroppen. Dessutom försvann hesheten som kommit med kortisonet.

Tittade jag uppåt mot alla dessa fönsterrutor som vette in mot atriumet syntes våningarna ovanför.

Patienter och personal var i full rörelse utan att höra min sång eftersom det var väl ljudisolerat. 

I taket hängde ett vackert konstverk. Jag stod där och sjöng. För mitt inre skapades en bild av hur jag klättrade uppför en trappa, högre och högre.

Det blev som en typ av meditation för mig och känslan var: ’Nu kan cytostatikan få döda cancercellerna, medan jag befinner mig någon helt annanstans.’

Varje rum hyser ett litet museum.

För mig som till vardags arbetar med sång var det en otroligt stark upplevelse.

Via yrket hade jag redan tidigare förstått att sång och kultur får människor att må bra.

Men jag hade aldrig själv befunnit mig i den utsatta situationen, bara varit den som hjälpt andra.

Och det handlade inte bara om sången utan också om all konst på sjukhuset. Varje rum hyser ett litet museum med målningar och skulpturer.

Redan vid min första undersökning, när jag lade mig på britsen, fascinerades jag av en skog inramad i mässing uppe i taket.

Jag slogs av hur fantastiskt det är med konst som i första hand var till för patienterna.

I all denna smärta som ofta upplevs, är det en befrielse att få en motpol, något vackert att fästa tankarna kring. För mig gjorde det skillnad.

Jag längtade tillbaka till vissa målningar när jag var hemma för att vila mellan behandlingarna. För att inte tala om det där atriumet.

Vid varje behandling gick jag dit tillsammans med andra patienter. Vid ett tillfälle sjöng en av dem med, men andra hängde med bara för att lyssna.

Efter sjukskrivning är jag nu tillbaka i mitt arbete på Teater Sláva i Huddinge.

Jag upplevde faktiskt att jag blev frisk på riktigt först när jag kom tillbaka till jobbet och fick sjunga och röra på mig. 

På teatern har vi ofta föreställningar och pedagogik för målgrupper i olika beroendeställning.

I dag förstår jag bättre hur viktig kultur och sinnliga upplevelser har på ett läkande plan i människan.

Jag hoppas att mer kultur kommer användas inom vården.

Jag har själv fått erfara vilken lindring konst, musik och sång ger mot både fysisk och psykisk smärta.

I mitt fall var sången helt avgörande för att klara av den här tuffa behandlingen.

Jag hoppas att även andra människor kan hitta kraft i sång och kultur för att ta sig igenom svåra behandlingar – och att det kommer att användas mer kultur i vården framöver. 

Berättat för Henrik Ekblom Ystén

Läs fler personliga berättelser